Rolf Hagen Norling - Vi tar dej över trösklarna

Dagsedlar om Dödlig cancer och levande liv

Leva livet,
nu ska jag leva livet

2019-11-05

Alltid på väg

Efter hundratals Blogginlägg slutade jag skriva för ett par år sen. Mest för att läkekonsten gjorde väldiga framsteg och det som började med ”dags att dö snart” byttes ut mot allt längre tidsperspektiv. Tiden som skulle bli månader blev istället år och så gick livet vidare.

 

Men så, ibland och oftast helt utan förvarning klappade allt ihop och jag låg där igen i min imaginära kista och skulle dö fast istället för att slå i sista spiken la Gudarna locket på. Sjukdomen gjorde reträtt och jag gick vidare framåt.

Och så där har det fortsatt och till sist hade vi ropat ”Vargen  kommer” så många gånger att man nästan började tro på evigt liv. Tills för ett par veckor sen, tills det plötsligt kom en morgon som inte innebar en dag av möjligheter, en dag av glädje eller en dag nya äventyr. Inte motsatsen heller, bara tomt. Allting kändes bara så tomt i en nyvaken insikt att kraften inte längre fanns där. Insikten att det var det här det blev, livet.

 

Fuck you, fuck me, fuck us all

 

Det finns så många olika slags människor och vi vill ofta stoppa in dem vi möter i olika fack, kanske för att göra det enkelt för oss. Hej, här kommer en nr 27, samma fack som Eva, Lasse, Sven och Marie… så var den saken klar. Vi vet vad som förväntas och vi vet hur vi ska göra för att relationen ska fungera smärtfritt och enkelt.

Jag vet inte vilket nummer mitt fack har men jag känner mej ha tillhört ett fack med många idéer, stor genomförandeförmåga och hårt driven av att leverera. Ta tag i skiten och baxa den i mål.

 

Och det var väl det som hände den där morgonen, insikten av att idéerna var slut och att hade dom funnits skulle jag ändå inte ha orkat driva dem till verklighet

 

Utanför mitt fönster lever en vacker förvinterdag. Löven har lämnat träden och driver håglöst och utan planer i vinden.

Kylan är mer en signal om vad som komma skall, än genomträngande på riktigt, och jag känner mej tom invärtes, Ni går därute som vanligt, ni finns och är på väg nånstans, ni är och förblir. Lika mycket som alltid.

Den enda skillnaden i min värld är att jag tappat den där stroppen som man kan hålla i när livets buss skakar omkring och så kanske att jag är osäker om jag ens vill hitta den igen. Bussen kan lika gärna fortsätta sin resa utan mej,

Jag har alltid sagt att jag vill sluta mina dagar på ERSTA Hospice. Mest egentligen för att det var min älskade kompis Johan Ugglas dröm om slutet av sin Cancer. Han fick aldrig plats och fick hitta sin tröst i livets slut på annat sätt, med större belastning på familjen och mer rädsla i att rutinvården inte skulle förstå, inte kunna förmedla, hur allt han fylldes av var sina barns framtid. Att inte få lugn och ro att berätta det viktigaste, det där om kärleken, det där om att ångra sina misstag, det där att få hålla en hand, och kärleken som strömmar mellan man o kvinna, mellan pappa och barn. Allt det där man aldrig fick sagt men som betyder allt i livet.

Jag inbillar mig att jag vet hur han kände, hur han velat haft en andra chans att förmedla sin kärlek, kanske rätta till ett tokigt ordval eller förklara ett dumt beslut eller ett onödigt krav.

I vår familj pladdrar vi, och ur ordflödet växer en förståelse för kärleken. En trygghet att även det man gjort fel ryms i den stora säcken av kärlek.

Man behöver inte göra allting rätt.

Man kan inte göra allting rätt

men om man gör sina misstag med kärlek så spelar dom ganska lite roll. Då är dom bara ett kvitto på att vi är mänskliga, på gott o ont

Nu skrivs jag in på ERSTA Hospice för några dagar. Inte för att invänta slutet utan mera som en lektion i lusten att hitta den där förbannade stroppen igen. Meningen är, att när bussen kränger vidare så ska jag stå kvar och ha ett stadigt grepp igen… om livets stropp, om lusten att leva.

Antal kommentarer: 0

Namn: E-postadress: Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)