När man är sjuk så förändras en hel massa saker i livet. En är att man blir mycket sittandes och då är TV en bra kompis. Jag älskar allt från Hockey-VM, Konserter på Axxess TV till Lets Dance. Inte minst TV-trailern där Tony Irwing säger:

”Det är ju rena Berg o Dalbanan, det går ju bara rakt ner!”

Lite så har livet varit sista tiden. Bara rakt ner. Tröttheten har varit total och lusten helt försvunnen och tänk hur lätt det är att koppla det till Cancern. Man börjar känna efter och visst gör det ondare i ryggen, visst känns det att det växer i kroppen.

Idag var dagen då verkligheten skulle  mötas. Jag skulle få besked om de senaste proverna och ifall den nya stoppmedicinen hade givit resultat. Halvtolv blev jag otålig o ringde min kontaktsköterska, eller rättare sagt telfonsvararen på Urologen. Efter en halvtimme ringde hon tillbaka och meddelade att Doktorn skulle ringa halvfyra, fyra sådär. Efter tjugo minuter ringde han o sa att han hade fått en lucka och ”ville ringa mej direkt”.

Thomas, vår doktor lät glad redan när han hälsade och sa sedan att allt var bra. PSA-värdet hade sjunkit igen och är nere på 3,8. Det lägsta sedan vi startade behandlingen. Testestoronet är 1, vilket är helt OK eftersom det är på väg ner och ALP som mäter aktiviteten i skelettet, dvs om cancern växer, var också bra.

Under sådana här riktigt dåliga dagar som varit så tänker man mycket, livets spotlight lyser skarpare och saker blir viktigare. En sån sak är ungarnas utveckling, man blir så observant på deras utveckling. Vilda har börjat kvittra igen så sorgen efter slut med pojkvännen Emil har försvunnit och jag vet vad det beror på. :-D. Ida tar tag i jobbet och verkar riktigt sugen på karriär. Tekla har blivit ”tonåring” fast bara tolv fyllda. Man blir så himla sugen på att få vara med, att få ta del av nästa steg o nästa o nästa.

Så kommer Lotta och säger ”Jag är bara så himla trött, skulle jag lägga mej skulle jag inte vakna förrän i morgon, tungan bränner och jag har fullständigt tappat lusten”. Herregud, det är ju precis som jag har känt. Himla tur att det inte var Cancern då, för då hade den smittat.

Och just nu kommer hon och berättar att hon har feber avslutat med ”Hej, hej, jag sticker nu!” Hon ska bara hjälpa Tekla med Guldkortet till Grönan, och bara handla mat, och bara fixa vin, och bara hämta Teklas kompis Linn från friidrottsträningen…

Kommer osökt att tänka på Povel Ramells underbara snapsvisa som slutar:

Vad tjänar att lova

Tids nog får man sova