Rolf Hagen Norling Prostatacancer - Dagsedlar om Världens örfil

Dagsedlar om Dödlig cancer och levande liv

Utan framtid men lever ändå

2017-10-19

 

Vilda påminnden mej om att just idag, den 19:e Oktober för fem år sen, fick jag mitt Cancerbesked. Det kännas som dags för en liten återblick, för nya läsare, för gamla och till och med för hon som tröttnade och tyckte jag borde dö snart redan efter drygt ett år eller två. Och sluta tjata om döden.

 

Ett par veckor tidigare hade jag tagit 14 Biopsier i Prostatan och nu slog jag mej ner på hans mottagning alldeles invid Ersta Sjukhus. Han log vänligt med huvudet lätt på sned där han läste på ett papper framför sig. ”Han”, var Muazzam Choudhury, en välkänd fristående Onkolog. Platsen var Utsikten på Fjällgatan i Stockholm och från kontoret var det en bedårande utsikt över Inloppet till Stockholm, Gröna Lund, Vandrarhemsskeppet af Chapman och Skeppsholmen.

Mina egna utsikter var inte alls lika bra.

-”Dom säger att det är Cancer” sa han och trots att jag förstått, anat eller vetat, så blev allt som en dimma. –”Tyvärr är den aggressiv och har troligen spridit sig ut i skelettet via lymfkörtlarna”.

Cancer, cancer, cancer, jag tror inte någon som inte drabbats förstår kraften i det ordet. Du kan översätta det med Döden, döden, döden och trots att det finns många varianter, trots att många till och med blir friska för alltid eller en period så kommer den som fått beskedet alltid att leva med det.

Du har fått Cancer. När du har vardag, när du sover, när du vaknar mitt i natten eller skrattar av glädje eller nåt roligt skämt så finns den där, Döden.

Jag ska inte gå in på det tekniska den här gången utan bara konstatera att det som skulle bli tre månader har blivit fem år. Fast hela tiden som att sitta i en dödscell där provtagningarna var tredje månad avgör om livet ska gå vidare eller om sista resan börjat på allvar. Var tredje månad skramlar nycklarna, var tredje månad hörs stegen i dödscellens korridor, var tredje månad kommer svaret på frågan ”Är det din tur nu?”

Nån journalist frågade mej om Cancerns språkbruk, om kampen och om resan, Här kommer man osökt in på de anhöriga, de som är så nära, så medsjuka, så drabbade. De som egentligen är de som kämpar och som har val att göra.

Barnen har ju inte så mycket val, en förälder är för alltid, en morfar är en morfar, vad som än händer, men partnern. Den som fått en ingrediens i livet man inte bett om, inte gift sig med och troligen aldrig skulle ha gift sig med.

Det måste vara det allra svåraste, alla nya hänsyn, all brist på rättvisa i närhet och respekt och att när som helst förändras reglerna på grund av trötthet eller smärta.

”Jag vill inte” Jag vill skratta och ha roligt” ”Jag vill kela, leka och se framåt”… ”Jag vill att det ska vara som det var”.

Ofta förstår jag inte varför du stannar älskade Lotta, av kärlek, det förstår jag, men kärleken har så många dimensioner. Alla äktenskap har sina ups and downs, mindre bra perioder där kanske bara vanan, den sociala samhörigheten och alla bortslipade taggar tar en förbi svackorna.

Vi har dem också, precis som alla andra. Det som kommer av sjukdomen kommer ovanpå och gör det dubbelt svårt.

Man kan inte gå runt och tacka, trots att man ofta känner enorm tacksamhet. Man måste försöka betyda nånting själv, nåt som kompenserar för det som försvann. Det kanske är det som kampen handlar om. Det kanske är det som är resan.

Som den sjuke, av alla drabbade, har man ett ansvar att göra konsekvenserna av sjukdomen så små som möjligt. Där måste jag, med skämskudden på, medge att jag inte har högsta betyg. Jag gömmer mej lätt bakom att jag gör saker för familjens framtid för att försvara det jag glömmer i nutid.
Om framtiden vet man så lite, nutiden är det enda vi har skaplig koll på och det gör den viktigare än allt annat. Vi måste leva, vi måste ta till vara på det liv vi har. Gud vet om vi får en andra chans men troligen inte.

Jag är en av dem som levt längst på Supermedicinen XTANDI och borde enligt all tillgänglig statistik vara död nu. Jag lever på lånad tid och med den minsta tro på Karma så borde det ha en konsekvens. Ta vara på livet, som det är. Lev så gott det går. NU!
Vad vet vi om framtiden? Ingenting. Rätt som det är får vi en stroke, blir nermejade av en galen motorcyklist eller påkörda av en buss… eller rent av dör enligt den statistiska normen av vår sjukdom.

Jag säger det igen:

Ta vara på livet som det är, Lev så gott det går. Lev NU!

Antal kommentarer: 0

Namn: E-postadress: Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)