Den här dagen skulle gå lite i sjukdomens tecken var meningen och redan på förmiddagen ringde min Diabetessköterska som var schemalagd till i morgon. Efter en diskussion flyttade vi det till nästa vecka. Patienten hade inte levt efter regelboken helt enkelt. Det är inte grönt.
I morgon skulle jag ha presenterat facit på en tredagars Diabetesdagbok. Man ska börja morgonen med ett blodsockerprov, ta en insulinspruta, äta frukost, skriva upp allt man ätit, vänta två timmar, ta ett blodsockerprov, ta en insulinspruta före lunch, äta lunch, skriva upp allt man ätit, vänta två timmar, ta ett blodsockerprov…. Osv osv i dagarna tre. Alltså, det här är inte jag, inte på långa vägar.
”Jo, Rolf jag undrar om du fyllt i schemat vi kom överens om?” sa syster Karin med blid röst. Vadå kom överens om? Det var ju hon som kom överens, jag skulle ju bara göra som jag blev tillsagd. Nej, jag hade inte fyllt i schemat och mötet flyttades till nästa vecka. Nu ska det sägas att syster Karin är en väldigt duktig och behaglig person. Lite som en snäll mamma, ”Är vi överens om det här nu då?” Jo, det är du väl… vi menar jag.
Nu har jag en hel vecka med ångest inför nästa möte, för inte kommer jag att ha nåt schema att visa upp på onsdag. ”Jo, Karin så här ligger det till, eeehhh jag har… min moster… alltså hemma… jo det där schemat… öööhhh.”
När jag kom till Södersjukhuset slog det mej att det finns en hel del sjuka människor. Där var fullt med tanter o farbröder som körde sina Rollatorer, där fanns unga och medelålders och en rasande kommers. Inte bara Seven Eleven utan också i restaurangen och lösa stånd där det såldes mackor och microrätter. Jag fick samma känsla som en gång när jag var på Djemaa el Fna, jättemarknaden i Marrakech. Det enda som saknades var de hysteriskt tutande Taxibilarna som med risk för alla andras liv for fram som galningar. Men tanter med rollator fanns ju förstås.
Jag flydde in på sjukhusapoteket för att hämta min hormonspruta. Nummer 173, just nu expedieras nummer 149. Två minuter i ett var det dags för nästa kö, sprutan skulle betalas såklart. 1.943 kronor tack, chippet neråt. Ettusen niohundra fyrtiotre kronor.. för 11,25 milligram. Vad blir det per kilo? Försökte slå in det på min HP-räknare men den är över trettio år så den kan inte räkna så stora tal.
Men det är klart om den bromsar cancern och förlänger mitt liv så må det väl vara hänt. Det kan man lägga ett par tusingar på.
Väl uppe på Urologen blev det en halvtimmes väntan innan jag tröttnade och gick för att leta upp sköterskan. ”Oj, herregud är du här, inte hade jag en aning om att du skulle komma!”. Det är där den stora skillnaden finns. För henne är det en dag på jobbet, för mej är det något jag tänkt på och funderat över. En tremånaders hormonspruta och ett PSA-prov. En dag på jobbet. Sen visade det sig att det läkarbesök jag bokat in den 20:e bara var preliminärt och då finns ingen tid, det blir den 14 Februari istället. På ett sätt känns allt det här lugnande, min sjukdom verkar inte vara nån ”big deal”.
Under provtagningen pratar syster Eva med en kollega ”Nej, jag har ringt in honom akut, han ska träffa Mats och jag bad honom ta familjen med sig…” Undrar vad han tänker, den okände patienten efter ett sådant samtal.
Vilda har givit mej en länk på Internet. Den går till en matsajt och där beskrivs den helande effekten av Grönt Te. Det ska jag faktiskt prova, jag minns grönt te som äckligt men något måste man ju ändå dricka.
Det som fascinerar mest med det är inte Grönt Te utan hur älskande människor fungerar. Cancern finns i deras tankar, man Googlar och läser. Blir skrämd och hittar möjligheter. Och bakom allt finns kärlek och engagemang. Det finns inget som stärker mer än vissheten att vara älskad och att det finns viktiga människor som verkligen bryr sig. Hoppas bara det finns tid till annat också, till lek och glädje, till framtidstankar och arbete. Då är det grönt!
http://www.ninasmat.se/recept/gront-te-mycket-bra-for-halsan/