Döden, döden, döden. Det är väl knappast nåt huvudfokus så länge man är ung men med stigande ålder så kommer tankarna eller när någon i ens närhet blir allvarligt sjuk eller dör för ung. Då kommer dom smygandes, tankarna på döden. Man är inte odödlig trots allt men hur ska man dö?

En kompis sa häromdan att han ville dö på golfbanan, pang o rätt ner. Mitt i en sving en underbart solig dag, 18:e hålet efter en perfekt golfrunda. Det låter som en dröm för en golfare men döden kanske inte är så egoistiskt eftersom den är en del av livet, alltså livet omkring en.

Hur skulle dom andra reagera, barnen, vännerna, frun? Här dog han bara, knall o fall mitt på golfbanan,  å jag som har handlat hans favoritmat till kvällen, och jag som älskar honom. Och vi som skulle till Petterssons på lördag.

En lycklig död, som den på golfbanan, är ju lika förskräcklig för de efterlevande som en trafikolycka. Det sker bara helt plötsligt, utan att man har haft chans att förbereda sig. Kvar blir kärleken och alla frågorna, obesvarade för alltid.

En annan kompis berättade om sin pappa som dog av ensamhet o saknad tio dagar efter hustruns bortgång. Pappan blev nittiotre och Owe 65, kompisen, undrade ”Ska jag gå här i trettio år till??? Det vet jag inte om jag vill!”

Det är en annan fråga, när ska man dö? Femtonåringarna tycker väl att man är döende vid trettio men att Justin Bieber är OK, Taylor Lautner däremot börjar passera bäst före. I senare ålder har man kanske en annan syn och helt klart är att ”gammal” blir senare o senare i livet.

Jag har ju fått fundera en hel del den senaste tiden, både på när och hur jag ska dö. När dom opererade mitt hjärta första gången 1995 så stannade dom hjärtat och flyttade ut funktionerna i en hjärt-lungmaskin. Tekniskt sett är man ju hjärtdöd och på ett märkligt sätt följde det mej in i uppvaknandet. Jag vaknade och hade sett ljuset, den totala lyckan av att vara på ”andra sidan”. Vetenskapen förklarar det med nån slags kemisk händelse i hjärnan.

Jag tyckte att jag hade mött Gud.

Under ett helt år efteråt ville jag hellre dö än leva. Lotta blev arg, ja rent av förbannad. Här hade jag henne och Ida, hon födde Vilda åt oss. Vi hade allt, och jag ville dö. Hon hatade det och det är ju lätt att förstå. Hon såg det som bristande respekt, för henne, för familjen och livet självt.

Kanske lite som att dö lycklig i en perfekt golfsving. Härligt för mej men hur är det för dom andra?

När man får cancer, även om den är aggressiv och inte går att bota, så får man tid på sej. Familjen får tid på sig. Både att bli rädda och att vänja sig. Både att bygga upp förskräckliga scenarier och att fundera på hur det blir sen. När livet fortsätter.

Jag är livrädd. Inte för döden, den tycker jag att jag känner, från 1995 och alla senare gånger hjärtat tagit över och fört oss till dödens väntrum. Nej, det skrämmer mej inte att dö, det jag är rädd för är att dö i cancer. Man hinner läsa så mycket om hur sjukdomen märker människan, om smärta och försvinnande kroppsfunktioner. Om smärtlindring som tar bort möjligheten att tänka klart och om brist på värdighet. Det skrämmer mej. Det är det jag är rädd för.

När jag tänker på det här så hoppas jag på mitt hjärta, mitt gamla rostiga odugliga hjärta som inte tål belastning, som inte tål stress. Inte kommer det att svika mej, inte kommer det att låta mej ligga och plågas i slutet av en cancer.

Det är märkligt, spännande och skrämmande att fundera över det där, hur man ska dö.