När läkarna skulle förklara för mej varför det inte skulle bli någon operation så var en del av argumenten hur himla bra hormonbehandlingen är. Dessutom skulle vi uppgradera till en spruta man bara behöver ta var tredje månad. Vilken bra idé.

Jag kunde inte låta bli att intressera mej för hur tusan hormonerna förstår att dom ska fördela sig ut i kroppen under tre månader. Jo, dom blandas ut i en vätska, en bärare, som släpper ifrån sig innehållet i rätt takt. Hur det går till vet jag inte riktigt men det finns bärare som kan fördela allt ifrån en månad ända upp till ett år.

Hur sjutton kommer man på nåt sånt?

Nöden är uppfinningarnas moder brukar man säga, och inom vården är pengar bristvara, det vill säga nöd. Eftersom den stora kostnaden är att koordinera så att det finns tid att träffa folk så är det såklart en enorm vinst om patienten inte behöver komma så ofta. Dessutom är det ju skönt för patienten.

Det sägs att det finns tre sorters människor. De som tycker att det borde hända något. De som ser till att någonting händer och de som undrar vad som hände.

Och visst är det så, ibland träffar man folk som sprudlar av idéer, som har lösningar på det mesta och som ser varje problem som en möjlighet. Ingenting är omöjligt och allt går att lösa. Man blir både glad och avundsjuk.

Samtidigt undrar man vad det är som gör det, vad det är just i deras hjärnor som får det att snurra lite annorlunda, som gör dem så kreativa och ofta också så fulla av liv och livslust.

Många av oss andra ägnar alldeles för mycket tid åt att tänka negativt, måla upp svårigheter och gärna också följdproblem. ”Då händer det och sen kanske det och då går det riktigt käpprätt åt…”

Lite av den Närkingska attityden med gnällig röst ”Det går allriii…”

Jag tror vi kan tvinga oss själva att tänka öppnare, mer positivt. Vi kan lära oss att bli en som vågar, som tar itu med saker och som löser våra problem. Bara vi tänker lite klokare, lite bättre. I bästa fall har man en kompis som hoppar in och hjälper en på traven. En riktig vän.

I går skrev jag lite om rädsla och Lotta tyckte det blev lite djupt, för sådana är vi egentligen inte. Vi går inte och ägnar vardagarna åt att vara rädda och spekulera om framtida svårigheter och vet du varför?

Det är ingen idé.