>>Idag inleder jag en ny avdelning i Bloggen. Den heter "Lite vid sidan" och tar upp saker som hänt i mitt liv. Jag börjar med "Ritsch Ratsch fillebom så fick jag barn"

De senaste dagarna har flera diskussioner, inlägg och kommentarer handlat om inställningen till det som händer oss. Lite slarvigt brukar man säga, eller snarare slänga ur sej, att det som inte dödar, det stärker. Martha Washington, presidentfrun, sa "Jag har lärt mig av erfarenhet att större delen av vår lycka eller elände beror på vår inställning och inte på våra omständigheter."

Eva R hade ett annat citat som kommentar till gårdagens blogg, "Vi ser inte saker som de är, vi ser dem som dem vi är", d.v.s. det är vi själva som bestämmer om en kris är en kris och att den blir mindre eller inte finns alls bara vi tänker annorlunda.

Klart att det på många sätt låter frestade att ”Var och en är sin egen lyckas smed” men det ställer ju en hel del krav också. Hur behöver man vara funtad för att orka med det, för att klara att omvandla en personlig katastrof till en positiv händelse genom att tänka ”rätt”.

Och tänk, när vi säger till barnen att bara ni tänker positiva tankar, bara ni älskar, bara ni fångar dagen så kommer allt att bli bra… och så dör pappa ändå. Vad gör man då? Tar tillbaka allt o påstår motsatsen. Vi kan ju inte lämna dem med grubblet att man kanske inte tänkte tillräckligt positivt, eller kanske inte visade sin kärlek tillräckligt mycket.

Jag kanske inte skulle gått på den där filmen, jag skulle varit hemma i och visat kärlek istället…

Jo, det är klart, jag tror på kärlekens helande kraft, jag tror verkligen att positiv energi rör sig som radiosignaler i den osynliga världen runtomkring oss. Jag känner verkligen hur den når mej och hjälper mej, oss, i kampen mot Draken.

Men det finns också dåliga dagar, dagar då man inte orkar stå emot, blir ledsen och tycker att allt är orättvist. Mej händer det sällan men jag är helt övertygad att det kan drabba andra oftare. Att deppa ihop, behöva söka hjälp eller få stöd i mediciner som hjälper en att överleva en dag till. Det får inte betyda att man tänker fel, att man är för svag eller en sämre människa. Det får bara betyda att man inte orkar bryta igenom det hopplösa, det svåra som fyller varje dag o natt.

När Martin var sommarpratare i somras påminde han i programmet om när han kom för att bo hos oss. Han var en introvert, självömkande 17-årig konstnär som skulle börja på Musikakademin, helt uppfylld av sina personliga och konstnärliga problem.

Vi gick ut och jag köpte lite nya skor och nån kostym till honom, sen sa jag. ”Skärp dej nu. Ta dej i kragen och ryck upp dej. Vill du ha fler goda råd så säg till”

Att medvetet använda de enkla klyschorna träffade rätt hos Martin och gav perspektiv till hans unga självupptagenhet. Och som sagt han minns det än idag.

Samtidigt så är det lätt att säga Tulipanaros, lite svårare att göra.