Glöm inte att surfa runt och se nya fina inlägg i:

>>Läsarnas Berättelser

>>Familjen skriver

Det måste vara en av dom värsta saker som kan hända att någon i ens omgivning drabbas av ett stort bakslag. En sjukdom eller att någon i närheten plötsligt dör. För oss utanför dör ju folk plötsligt. ”Min mamma dog i går”. Vi hade ju knappt nån aning om att hon levde. Vad säger man?

Eller så möter man dem på gatan, på lite avstånd ser man den drabbade komma gående. Är inte ryggen lite böjd, ser hon inte väldigt sorgsen ut? Vad ska jag säga? Jag går över på andra sidan och låtsas som om jag inte ser.

Visst är vi osedvanligt rädda för att göra fel, säga fel eller såra. Istället kanske vi tar risken att inte höra av oss, att inte delta. Ändå så vill vi så gärna, vi vill ju visa vårt deltagande, vi vill ju hjälpa till, trösta lite, vara nära.

Det är därför man inte ska låna ut pengar till sina kompisar. Om dom inte kan betala tillbaka i rimlig tid finns det alltid en risk att dom slutar höra av sej eller går över på andra sidan gatan. ”Fan också! Där kommer den där jäveln nu kommer han säkert att tjata om sina pengar”.

Oj, tillbaka till ämnet :-)

Detsamma gäller i sällskap, man måste självklart kunna prata om allt som vanligt, kunna skämta om döden eller vad det nu är. Livet kommer alltid först.

Ändå är det lättare med vänner än med bekanta, skillnaden finns fortfarande fastän man som ungdomarna kan ha 786 ”vänner” på Facebook. ”Jomen pappa det är mina vänner”. ”Okej, hur många av dom ska du bjuda på din födelsedagsfest?”.

Bekanta, alltså såna man känner genom jobbet, via golfklubben eller en kompis kompis. Såna man känner, tar varmt i hand eller till och med kramar. Men man berättar inte att man har svårt med potensen eller har celluliter.  Vad ska dom fråga när man stöter ihop… ”Nämen hej, kul o ses, hörde att du skulle dö snart?” eller ”Tjena, hörde att din mamma kolavippen, ses vi på golfen på lördag?”.

Dom kan å andra sidan inte ta en varmt med båda händerna, titta i ögonen med djup sorgsen blick o säga med allvarlig röst ”Du vet att jag finns här för dej, oavsett vad du behöver”. Det gör ju bara vänner, och präster fast prästerna överlåter själva jobbet till Gud istället, ”Du vet att Gud finns för dej…”

För egen del har jag startat en blogg, allt som har stått där vågar folk prata med mej om. Det har också lett till att vänner pratar med mej om saker som tynger dem. Allt från egna sjukdomar och fysiska tillkortakommanden till mer världsliga problem.

Man behöver helt enkelt inte vara perfekt.

Fredrik skrev i en kommentar igår att alla borde ha en blogg. Vilken idé, en jättestor anslagstavla där alla lämnar ut sig och blir kärleksfullt mottagna. Tyvärr tror jag inte det, det skulle nog vara lika svårt att uttrycka och dela sitt innersta i en Blogg som i verkligheten (IRL). Och tyvärr finns det en risk att bemötandet ibland skulle bli lika snålt som IRL (I Riktiga Livet).

För mej fungerar det, jag har tur… om man nu kan uttrycka sig så, och sen är jag ett barn av min tid. Dessutom händer det, i lyckliga ögonblick, att jag har en aning om vad man ska säga.