>> Vidar (en av mina bonusungar) har svarat på mitt inlägg under "Lite vid sidan" Ritsch Ratsch..."

Mitt hjärta började krångla 1983 som en direkt följd av att jag tränade förkyld. Hade börjat spela Squash som 27-åring och tre år senare spelade jag i Allsvenskan för första gången, 2-3 timmars träning om dan 5-6 dar i veckan hade gett resultat. Trägen vinner.

Lite handlar det om viljan att vara bra, viljan att se hur långt det räcker. På helgerna tränade jag klubbens ungdomar och minns speciellt två killar, bröder med bara nåt år emellan. Den ena var utåtriktad och smart, en otrolig talang som kunde omsätta sin smartness till bra prestationer. Snart räckte inte talangen längre, dom andra tränade mycket hårdare och blev långsamt bättre. Till sist förlorade vår junior sina matcher, fast det gjorde inget, han kunde ju komma på så bra bortförklaringar och då behöver man ju inte vinna.

Brodern däremot var lite blyg och mer inåtvänd, han tränade och slet i tysthet och när han förlorade gick han tyst och sur därifrån. Och tränade ännu hårdare. Han kunde helt enkelt inte komma på nån tillräckligt bra bortförklaring så han blev tvungen att vinna istället, och till sist gjorde han det.

Jag spelade med den ene och sponsrade den andre. Den ene blev kvar med mej hemma på klubben och harvade i div. 2 och nån gång i Allsvenskan, den andre blev bäst i Sverige och proffs på den internationella arenan.

Squash är en otroligt intensiv sport, man mätte och jämförde Wimbledonfinalen i Tennis med Brittish Amateurs i Squash. I Tennis spelade man 16 % av tiden, i Squash 69 %.

Massor av Squashspelare drabbas av hjärtflimmer och i mitt fall blev det bestående och kom allt oftare för att till sist bli kroniskt. Redan på den tiden konstaterade man enorma kolesterolvärden. Normalt ska man ha 3,5-6, man kan nog leva dåligt och nå upp till farliga 10, när man mäter på mej obehandlat ligger jag på 18-20 och mina Triglycerider är 30-35. Därför får jag landets högsta doser kolesterolsänkare. Det fanns en tid när doserna var mycket högre ändå, det dubbla, men det var innan man visste bättre. Överdosen gjorde ingen nytta, den gav bara biverkningar.

Men då, i trettioårsåldern var man ju odödlig, 83 kilo lätt, supertränad med 15-18 timmars träning i veckan och kunde springa hur länge som helst. Inte behövde jag ta mediciner, inte kunde en konstig siffra i en läkarrapport ta ner mej. När jag var 45 år satte dom motorsågen i bröstbenet på mej, sågade upp och stannade hjärtat för min första hjärtoperation.

Vad jag vill komma till är att, det finns inga genvägar, det finns inga gratis luncher, allt har sitt pris. Tyvärr är det alltför många odödliga män som inte tar PSA-prov  och odödliga kvinnor som inte gör Mammografi.

Efteråt kan man bara konstatera, ”Oj då vad tiden gick fort” och man är inte odödlig längre. Vad sjutton var det som hände, när på vägen blev jag en vanlig, dödlig, precis som... alla andra.

Vad hette den, polisserien där chefen alltid sa ”Be careful out there”.

Be careful out there!