Den 19 oktober 2011 fick jag mitt väntade besked. Du har cancer, den är aggressiv och allt tyder på att den har spridit sig ut i kroppen. Det är för sent att bota den, det enda vi kan göra är att rikta in oss på att förlänga livet, göra det så lite smärtsamt som möjligt och så värdigt det går.

Jag vill gärna berätta om dem som fick cancer den där dagen, som också fick beskedet att resten av livet kommer att bli annorlunda. Resten av livet kommer att påverkas av rädsla, smärta, oro, nya glädjeämnen och möjligheter, men för alltid kommer vi gråta, även när vi skrattar som mest.

Det här är min familj, eller rättare sagt min syn på min familj. Såklart tycker dom annorlunda i många stycken men det får dom skriva om själv. Jag skriver min historia, dom får skriva sin. Tillsammans blir det vår historia, vårt liv.

Lotta är min livskamrat, det märks säkert i hela den här historien. Genom sin kraft och kärlek, sin enorma förmåga att ta tag i saker driver hon familjen framför sig. När jag kom hem från min första hjärtoperation sa hon, ”Vi kan inte leva med en dödssjuk i familjen, vi ska leva som en vanlig, frisk o glad familj”. Och det har vi lyckats med, ibland, ofta och ibland till och med oftast.

Varje gång mitt hjärta tagit slut, när ambulansens sirener tystnat utanför vårt hus har hon tagit över och skänkt styrka till hela familjen. Det har blivit en del, hjärtkatastrofer, Tsunamin, konkurs efter fastighetskraschen och panka efter IT-kraschen.

Alla kan leva på toppen av livets berg- och dalbana.  Få är dom som finns där när allt är borta och många man trodde var vänner sviker.

Vi träffades i september 1988. Jag hade varit tvungen att kliva in som VD i ett bolag som min kompanjon Pelle Hammarlund hade startat när vi sålde vår Börsföretagsgrupp 1986. Han var rullstolsbunden av MS och ville fortsätta göra affärer, stora affärer. Jag lät honom jobba med mina pengar också och två år senare var katastrofen total. Jag gjorde comeback och träffade Lotta.

Hon var sekreterare till en direktör och Vice VD, HeBo, som var hans namn i personalregistret. Tillsammans med sin kusin Lena hade de alla tre kommit från ledningen i Fermenta och satt i Pelles bolagsledning i ett bolag jag kommit att bli huvudägare till. Ja, Pelle var nästan aldrig där, han hade ju MS och allt det ska jag berätta mer om senare.

På mitt första möte med ledningen samlade jag dem, cirka 20 personer vid konferensbordet i mitt hörnrum på kontoret på Norrlandsgatan i Stockholm city. Runt bordet samlades direktörer och assistenter i ett övertal som fick mej att häpna men rakt över bordet satt hon. Tjejen med stort L, Lotta.

Tyvärr visade det sig att hon var ihop med en fotbollsstjärna, Benno Magnusson, f.d. fotbollsproffs och delaktig i ett av Sveriges största landslag. Det där med Ralf Edström, Conny Torstensson och Roland Sandberg,  ja halva Åtvidaberg.

Efter ett tag blev det slut med Benno. Stackars Lotta, vilken katastrof och för att citera Tage Danielsson ”Jag kan inte stå och se en kvinna lida”. Där i City fanns redan på den tiden lyxiga affärer med fina saker, sådana som kvinnor gillar. Dom köpte jag, och gav till Lotta.

Den 19 december bar det frukt, jag hade varit med nån av våra onödiga direktörer på ett möte i Danmark och kom tillbaka till en firmafest på huvudkontoret. Lotta ville dansa och under andra dansen kysste hon mej lätt på munnen. ”Halva inne” tänkte jag, men nej du, så lätt går det inte.

Vi gick hem till mej den kvällen och det var tomt i lägenheten, min dåvarande familj var på landet och jag kom hem med en sekreterare till paradvåningen på Fryxellsgatan i Stockholm.

Mitt äktenskaps ljusa lykta flämtade med den sista lågan, Lotta förstod precis vad jag pratade om. Hon visste allt om företagets problem kom med precis rätt kommentarer om vår katastrof i den pågående fastighetskrisen. Jag blev kär. Men sex, nej det fick jag inte. Inte förrän flera månader senare.

I alla fall så blev det vi, Lotta blev gravid och alla förstod att hon var en Gold digger. Det blev skilsmässa i mitt äktenskap och efter att ha hjälpt bankerna att få tillbaka nästan alla sina utlånade 5 miljarder begärde dom bolaget i konkurs. För 300 miljoner i osäkra fordringar, men nu var det inte längre deras problem, nu var det bara mitt.

Det som tidigare hade varit en affär för de högsta direktörerna med bjudluncher och frysta jordnötter och sherry på huvudkontoret förpassades ner till kontorschefen som begärde oss i konkurs. För 300 miljoner behövde ingen stor chef få sparken.

Många av mina vänner försvann, deras fruar tyckte att jag varit omoralisk och Lotta var Persona non grata och en Gold digger.

Hon fanns kvar och vi tog oss igenom vår första stora kris. Det har blivit många fler sedan dess men alltid finns hon där vid min sida, Gold diggern.

Den 14:e december 1989 föddes Ida. Dagen för cancerbeskedet bodde hon i Thailand och lärde sig språket på en skola nära Patong. Hennes första reaktion blev, ”Jag kommer hem”. På ett sätt är Ida den som haft svårast att ta till sig konsekvenserna av den här sjukdomen. Förmodligen beror det just på att hon var så långt borta när allt drog igång. Det går liksom inte riktigt att ta det till sig 1000 mil bort och med ett eget liv att klara av.

På många sätt är hon min speciella flicka, vi är så lika, det enda som skiljer våra handavtryck är storleken och när det gäller att vara ”besserwisser” är vi 100% desamma.

Nångång när Ida var liten förändrades något i mitt liv, kanske var det diabetes som kom men det vill jag inte skylla på. I alla fall så blev jag sträng eller onödigt sträng . Uppfostrade vid matbordet, ställde krav och ibland var det så att ingenting dög. Vad hon än gjorde.

Det är klart man kan fundera på diabetesen eller hjärtsjukdomarna men det vill jag inte, jag vill inte skylla ifrån mej. Jag var helt enkelt en förskräcklig och elak pappa. Inte så att kärleken saknades, nej för allt i världen, tvärtom, hon var och är ett kärleksbarn och i våra album har vi hundratals lyckliga bilder tillsamman.

Ida har växt upp till en ovanligt stark ung kvinna, i familjen tar hon sin självklara rätt att vara äldsta barnet och leder sina småsyskon i livet, samtidigt som hon är deras kompis och idol. På något underligt sätt verkar hon ha klarat alla mina fel. Såklart är det Lotta bakom allt.

Man kan aldrig göra något ogjort och när man ställs så tydligt inför döden som nu så börjar man fundera. Varför? Varför fick inte Ida all den där oförbehållsamma kärleken som alla barn ska ha, Varför var hon tvungen att prestera för att få?

Om jag fick göra om en enda sak i mitt liv så vore det att inte vara sträng mot Ida, att inte vara onödigt krävande.

Nu lider hon som vi andra av min cancer och jag hoppas på tid, lycklig tid för att hinna visa min oförbehållsamma kärlek och repsekt.

Vilda föddes ett halvår efter min första hjärtoperation. Hade allt varit normalt hade jag aldrig fått träffa henne, jag borde helt enkelt dött där i Grekland. Lottas arbete på distans och en märklig Grekisk läkare gjorde att det inte blev så.

Alltså, det har nog knappast funnits en fulare ankunge än Vilda när hon föddes. Inget hår och öron som stod rakt ut. Och jag kan inte begripa hur ett barn redan från början kan veta att hon är ett mellanbarn med ett mellanbarns alla speciella egenskaper.

Vilda har växt upp till en Svan och i hennes liv får fjäderskruden kosta hur mycket som helst. Hon har en klockren förmåga att alltid hitta det dyraste, hon önskar bara de exklusivaste kläderna och älskar att nalla av mammas Chanel No 5, ”Jag vill ha en egen”.

I vår familj är hackordningen så tydlig och så fort Ida inte är här så är Vilda chefen bland barnen. För oss vuxna är det fascinerande hur mycket kunskap barnen har och som vi inte alls är delaktiga i.

Däremot märks det hur man anammar det man växer upp med. Vilda sjunger Taube och Cornelis, hon läser böcker och intresserar sig i samhällsfrågor. I framtiden ska hon bli journalist, politiker eller advokat.

Men så är det det här med Chanel No 5 och märkeskläder, väskor och skor. ”Jaha, då blir jag nog inte Journalist eller politiker, jag blir nog affärsjurist”

Vilda har min mammas alla fantastiska sidor, fantasin, handlingskraften och längtan efter ett liv i lyx, tack o lov saknar hon de andra… mindre attraktiva.

På något konstigt sätt så har Lotta ofta passat på att vara gravid när det är katastrofer på gång. Vid millenniumskiftet var vi på semester på Grand Canaria över Jul och Nyår. Förutom att det blev den regnigaste december någonsin på Canaria så drabbades jag av dubbelsidig lunginflammation och låg på ett lokalt sjukhus från mellandagarna och ett par veckor framåt.

Mitt hjärta tål egentligen inte såna extra belastningar så dom satte in alla resurser. Herregud så många slangar och dropp det var.

Nyårsnatten gick och jag såg ljuset från raketerna blinka genom sjukhusfönstret. Lotta satt som ensam vuxen på en hotellterrass och spelade kort med två små barn. Det var ju inte tal om nån champagne. Lilla Tekla låg ju i magen.

Tekla är speciell i vår familj. Vi pratar väldigt mycket och systrarna tar det för självklart att hon ska hänga med. Det är som om kunskapen bara rinner från systrarna genom en jättestor tratt rakt in i hennes hjärna. Tekla är också den enda som är idrottsintresserad. Inte som jag numera, på TV, utan i verkligheten. Tekniken kommer till henne som en Guds gåva och kroppen växer hennes väg.

Sen har hon ett jävla humör (ursäkta att jag svär men det finns inget annat sätt att beskriva det) och jag älskar det. Jag älskar att hon blir sur när det inte funkar, jag älskar att hon hatar att förlora eller behöver ge sig i en diskussion. Hon är liksom som Ida, fast har fått mer utrymme. Hon är som… en framtid.

Ja, det här är den familj som drabbades av cancer den 19:e oktober 2011. Det är dom människor som tar konsekvenserna av allt som händer, det som lyckas och det som misslyckas men som kommer att sluta med ”han dog i cancer” inom, jag Gud vet.

Här har jag valt att skriva om mina närmaste, självklart finns det många många andra, fd. familj, bonusungar, speciella och vänner som är värda sin egen historia och om Gud vill och tiden räcker till som blir det en historia om alla dem också.