Min mor var en märklig människa som kanske någon gång kräver sitt eget kapitel. Hur som helst så var hon med att starta och bygga upp den svenska Antroposofiska rörelsen i Järna någon gång på 50- 60-talet. Hon var Saltåbageriets första chef och mer mamma till deras stilbildande musli än till mej.
Där lärde hon känna familjen Vetterfalk, Bert o Marianne, som hade en bedårande vacker dotter Catharina i min ålder. Man kastade långa blickar på hennes svallande hår och på något sätt blev hon den gryende pubertetens första kärlek. Fast på avstånd.
Dryga tjugo år senare sprang jag ihop med Bert, fortfarande aktiv Antroposof. Deras sladdunge Vidar skulle börja Gymnasiet på Kristofferskolan i Bromma. Bert var väl dryga sextio och berättade lätt bekymrad att Vidar skulle bo hos en ålderstigen tant i Solna, typ, under gymnasietiden.
Från en ”för gammal pappa” till en ännu äldre tant.
Han kan bo hos oss, sa jag, och plötsligt var vi mitt i en diskussion om det. Jag krävde att Vidar skulle vara som en son i huset, att vi skötte allt med veckopengar o annat som han kunde behöva och att våra regler gällde. Bert och Marianne som är kloka människor hade inga bekymmer med det och min dåvarande fru Gunilla tyckte det var helt OK.
Vi bodde då i ett stort hus på Grönviksvägen i Bromma och hade extra rum. Ritsch Ratsch fillebom och plötsligt hade jag fått en 16 årig son, själv var jag 36.
Äktenskapet med Gunilla gick mot sitt slut. Inte så att vi grälade eller var ovettiga mot varandra, det kan jag faktiskt inte minnas hände en enda gång. Nej, det var nog mer att det hade runnit ut i sanden. Vi träffades som unga vänstervridna kulturarbetare och jag hade ramlat av barrikaderna, ner på andra sidan där plyschfåtöljerna stod.
Hon trivdes nog också med det fast hon behöll sina ”kommunistiska” åsikter. Vi bodde i en niorumsvilla på Brommas finaste gata, vi hade råd att göra allt vi ville.
”Jag tar en väninna och åker till Teneriffa ett tag”, ”Vad trevligt för dej, när åker ni?”
Ungefär så gick det till, trevligt och artigt och kanske också någon slags kärlek eller i vart fall väldig respekt.
I ett sällsynt samtal från den Gröna Ön berättade Gunilla att hon träffat ett sånt trevligt par från Umeå. En av deras tre söner, Martin, skulle börja på Musikhögskolan som den yngste solisteleven någonsin. Hans bror Johan hade varit yngst någonsin när han började något år tidigare och lillebror Göran blev yngst när han kvalade in ett par år senare. I sanning en familj av musikgenier, familjen Fröst.
Gunilla berättade att föräldrarna var så bekymrade över att Martin skulle bo hos en ålderstigen tant i Solna, typ. Långt till skolan, olika dygnsrytm och ja, vad skulle dom prata om efter ett tag. ”Kunde han inte bo hos oss?”
Självklart, vi hade ju redan Vidar och det var helt fantastiskt, Martin skulle säkert kunna bli en bra kompis till Vidar och ytterligare en storebror till Frida.
Ritsch Ratsch fillebom och in flyttade en 17-åring med unika ambitioner och en musikalisk talang som går utanpå det mesta.
Reglerna blev de samma som för Vidar. Bo som en son i huset och jag var pappan och snart 37 fyllda.
Eftersom jag hade sponsrat privatutbildningen för Katija (Dragojevic), Gunillas lilla kusin, så blev det snart en hel ungdomsgård i det unga hemmet. Vi spelade musik, diskuterade, skrattade och hade fest.
När sedan Katija sjöng och Martin spelade tillsammans på Nobelfesten i Stadshuset 2000 var jag riktigt stolt.
Det är ju mina ungar!
Vänskapen mellan Vidar och Martin utvecklades till ett brödraskap och när de senare lämnade oss så gjorde de det tillsammans och skaffade gemensam lägenhet och tusan vet om det inte är uppgjort att båda har fruar som heter Karin.
Än idag träffas de sådär som bröder gör när kalendrarna matchar, de delar glädje och bekymmer och beundrar varandra. Ibland ringer dom o berättar att dom sitter på ett fik o pratar om mej. Märklig känsla. Härlig.
Idag jobbar Vidar som psykolog och har inriktat sig på jämställdhetsfrågor i länder som Sydafrika och Ryssland. Han är expert på arbete med Hedersvåld och har två egna barn. Adopterade från Sydafrika.
Katija är internationell operastjärna och sjunger på de stora Europeiska scenerna. Varje gång vi träffas så skrattar vi åt alla gånger vi såg filmen ”Bröderna Mozart”, det blev säkert minst 50 gånger.
Martin är superstar och anses nog vara bäst i världen på klassiks klarinett. Hans tolkning av ”Mozarts Klarinettkonsert” är utomjordisk.
Det är klart jag är stolt över dem men mest av allt glad för att få ha delat en viktig del av deras liv, att fått betyda nåt i deras utveckling. Dom är ju mina bonusungar.