Det finns dagar och det finns dagar. De allra flesta bara rinner förbi, frukost, hej till ungarna, jobb och handla. Ja, du vet.

Sen kommer dom där extra dagarna, kanske inte sådana man nödvändigtvis minns för alltid men som just då är alldeles speciella, dagar som får en att rysa eller mysa.

Idag var en extra extra dag. Efter ett läkarbesök blev vi tvungna att berätta för barnen… pappa har cancer. Först var det Vilda, det är märkligt hur snabbt en vanlig dag kan omvandlas till en katastrof. Hela hennes ansikte rasade samman på en tiondels sekund och sen kom gråten.

Vi satte oss i soffan för att berätta mer och förklara, tyvärr var inte fakta tröstande, snarare tvärtom. Cancern är aggressiv och har kanske funnits lite för länge. Rädslan nu är spridningen till skelettet och om de ska behandla eller om det är meningslöst. Svaret på det kommer nästa vecka. Man måste hoppas på det bästa och förbereda sej på det värsta. Hoppet står annars till bromsmediciner som kan minska spridningshastigheten.

Lottas samtal med Ida via FB blev kaotiskt och overkligt. Hon är 11000 km bort och vill bara hem o ta ansvar. Hjälpa syskonen och oss andra. Vara den där stora starka tjejen, den unga kvinnan som har kraft och mod att lösa det mesta.

Sen kom Tekla hem, glad o lycklig från friidrottsträning o full av energi. Hon hade såklart förberett sej på sina spännande berättelser om kvällen. Det där som förgyller middagssamtalen och får oss att sitta en halvtimme extra vid matbordet och tömma grönsaksfatet under fina samtal.

 Chocken blev total! Ordet Cancer har så stark innebörd och i den hulkande gråten sa hon ”pappa det är inte du”.

Jo, det är det, det är jag.

Lotta var förberedd, hon är en häxa på det viset att hon alltid ser igenom dimmorna och räknar med det för henne uppenbara. Ändå kom gråten, rädslan och ångesten. Vad händer nu?

Ja, vad händer nu?