Uppdaterat: Familjen skriver, Fina mess från vänner

Nu har vi levt en vecka med beskedet om cancern. Man kan knappast säga att det har blivit en vana även om tanken har landat. I rummet intill sitter Lotta och pratar med sin moster. Hon beskriver så fint hur mycket folk betyder för oss. På olika sätt.

Det viktigaste vi har konstaterat är att folk vågar fråga, uppmuntra, berätta om liknande erfarenheter bland folk dom känner.

En krabba i hjärtat

Det finns säkert ingen patentlösning på sorgearbete men vetskapen att man delar sin situation med andra, att ens konstiga tankar inte är onormala, bara den vetskapen kan hjälpa en mycket.

Vi får veta att bloggen får vänner och bekanta att ta tag i egna situationer. Händelser som legat begravda långt därinne kommer till ytan och kräver sitt arbete. Det kan vara gammal sorg eller stora traumatiska händelser.

Visst är det märkligt, vi kan leva ett till synes normalt liv med skratt, vardag och gråt, och långt därinne finns en krabba som bitit sig fast. Varje dag går sin gilla gång och oftast fungerar allt som det ska men det där bettet från krabban finns där och hämmar ändå.

Gamla vänner hör av sig och man upptäcker hur lätt det är att koppla på där man en gång slutade.

Det är skönt och visar att man betydde mycket för varandra.

Familjen

Tekla har skrivit ett så fint inlägg i Familjen skriver. Min lilla urstarka kämpande hjälte som samtidigt är så skör, och behöver vara det just nu. Kanske ett första steg på vägen att ta till sig det som händer, att skapa sitt eget sätt att hantera den nya verkligheten.

Vilda var på Martina kliniken och träffade sin läkare. De fick bra kontakt och Lotta lät dem vara ensamma så att Vilda inte skulle behöva vara ”duktig”.

Vilda lät väldigt nöjd med besöket och så fick hon piller, mot magvärken och sömnsvårigheterna. Inatt har hon sovit ordentligt för första gången på en vecka.

Sömn är den bästa medicinen

Ida kämpar i Thailand, hon är kär i en pojke där och ändå längtar hon hem till oss andra så det värker. Sömnlöshet och rädsla. Om tre veckor är hon hemma, vi längtar vansinningt.

Lotta förundrar mej alltid trots 22 år tillsammans. Hon har en kvinnlig urkraft som tar oss förbi alla hinder. Ändå kan hon tillåta sig att pausa, njuta och glömma för en stund.

:-) Precis hör jag henne säga i telefon från rummet bredvid ”Himlen är blå emellanåt så det går”

Hon är mitt allt.

Själv då, jo jag ändrade lite på medicineringen igår, nu minns jag inte varför. Minskade lite på de vätskedrivande tabletterna och straffet kom direkt. Natten har inneburit 8 toalettbesök. Sen har jag fått öka användningen av Nitroglycerin för att hålla kärlkrampen i schack… min egen Krabba i hjärtat.