Cancer. Ett så litet ord, men åh så mycket känslor det väcker.

Det hela började för mig med att jag satt i mitt rum, och hör hur mammas telefonsamtal med pappa övergår i ett hjärtskärande gråt. Jag rusade ut i vardagsrummet, och kramade om henne. Hon sa att jag får vänta lite, och jag hann måla upp hemska bilder inom mig, på de tre minuter det tog innan pappa kom in genom dörren.

”Jag har cancer”. Tre ord, och min hittills underbara dag blev en katastrof. Cancer. Det lilla ordet, med så mycket innebörd. Vad skulle det innebära för oss? Efter några minuters kramande och gråtande, satte vi oss i soffan, och pappa förklarade hur läget ser ut. Och så sa han något till mig, som jag tror att jag kommer komma ihåg för alltid. Han sa ”Din uppgift är att vara ung, vacker och lycklig. Glöm aldrig hur viktig du är, och nu blir du bara ännu viktigare”.

 Den meningen är väl lite grann min pappa i ett nötskal. Han, med sin pondus och mörka röst, kan säga saker som träffar en rakt in i hjärtat. ”Jag älskar dig mitt barn”. Vem man än frågar, säger de att pappa är den mest generösa, omtänksamma människa de har träffat. Han är en livsnjutare av allra bästa sort, han uppskattar verkligen en god middag, och en kväll med dem han älskar. Han berättar historier ur hans spännande liv, med en inlevelse som ingen annan, och i hans blick ser man hur han riktigt slukas upp av historien. Och alla som lyssnar följer med. Han bryter den tunga stämningen med ett skämt, och skrattar och ler med hela ansiktet. Han är tyst, och lyssnar när man själv har något att berätta, och han har alltid något klokt att säga när man känner sig vilsen.

Under många år har min pappa varit hjärtsjuk. Han har genomgått ett antal operationer, och även hjärtinfarkter och sådant. Under dessa år, har jag aldrig sett honom sjuk. Han har kämpat varje dag, med en vilja så stark att hälften hade räckt, och inte är han beredd att släppa taget.

Familjefar, affärsman, morfar, vän, make. Han fyller en speciell plats i så många människors hjärtan.

Så många hör av sig nu, och visar sitt stöd på olika sätt. Både till min pappa, mig och min familj.  Men det är också många som väljer att ta avstånd, som väljer att hålla sig borta. Antagligen för att de inte vill tränga sig på, fråga några dumma frågor, eller råka säga något som anses fel. Många är rädda för ordet cancer. Det är så svårt att veta hur man ska agera, och vad man ska säga. Det är inget fel med det, inget alls. Jag vet själv knappt hur jag ska agera, vad jag ska säga, hur jag ska tänka. Jag har världens bästa vänner som hjälper mig genom det här, och världens bästa kille som håller min hand genom det svåra. Sådant som gör varje dag lite lättare

Det är en svår tid för min familj just nu, men jag vet att vi kan klara det. För som jag sa till min fina storasyster i Thailand, vår familj är inte vilken som helst. Vi är den starkaste, mest fulla av kärlek, som går att hitta. Vi är oövervinneliga, så länge vi håller ihop.

Pappa, du är så stark, och en förebild för mig och många andra. Motgångar har du mött hela ditt liv, och hittills finns det ingen av dem som har vunnit över dig.

Mamma, att kämpa med sin egen sorg, och samtidigt vara ett stöd för dina barn, är inte en lätt uppgift, men ingen annan kan klara det bättre en dig. Du är en superkvinna.

Tekla, du hanterar verkligen det här bra, som fortsätter vara bara Tekla. Du är en liten glädjespridare du, och det vill jag att du fortsätter vara hela livet. Det är okej att vara ledsen, och det finns alltid en plats bredvid mig sängen om du har svårt att sova.

Ida, även om du är långt bort just nu, är du en del av den här kampen. Mentalt håller jag din hand hela tiden, kära syster. Kan knappt vänta tills jag får krama om dig.

=