14 is my lucky number. Jag kan i och för sig inte komma på något annat som har siffran 14 som betyder lika mycket som PSA 14.

Jag kände redan för någon vecka sen att vardagslunken och vanan vid det nya livet med cancer har blivit så vanligt att man inte ens tänker på det varje timme. Just nu tänker jag njuta av att vi har slagit – som någon sa på bloggen – slagit cancern på käften. Ja - det kan du gott ha din eländiga varelse. Cancern finns ju fortfarande kvar och är lika obotlig som innan. Men att bromsmedecineringen skulle bita så bra och så snabbt kunde jag inte inte ens i min vildaste fantasi föreställa mej. Oj Oj Oj - vilken jobbig höst och vinter det har varit. Tur att det inte har varit snö och kallt och eländigt ovanpå allt.

Nu ska dagarna och förhoppningsvis månaderna återgå till sitt normala. På ett sätt har det aldrig gått att släppa. Det ska handlas och det ska skjussas det ska städas och tvättas. Men allt har varit tungt och extra jobbigt. Matkassen väger ett ton att släpa hem och benen som knappt bär en har fått slita ordentligt. Men nu tänker jag försöka skutta lite lättare och le lite oftare.

Jag har under den korta men känslomässigt intensiva perioden lärt mej många bra saker. Om jag skulle skriva ner mina nyförvärvade kunskaper eller försöka återberätta det så skulle det låta som töntiga ordspråk eller tomma klyschor. Men när dom där normalt sett tomma hej o hå- ropen har fått en mening och ett innehåll känns det rätt.

En sak är i alla fall säkert – alla ni är bäst och har fått mej att känna glädje och nyfikenhet över era reaktioner på det som vi har delat med oss av.