Årets sista dag, dags att sammanfatta. Visst gör vi det såna här dagar, årsdagar, tänker efter, tänker bakåt, drar slutsatser. Jag drar mej inte för att säga en sak som jag hoppas aldrig mer ska behöva sägas. Det här var det värsta, hemskaste, jävligaste året i mitt liv. Ett skitår som 2011.
Alltså, då tänker jag ju förstås inte på att Ida åkte till Thailand, det var jobbigt i och för sig men samtidigt en sån framgång. Inte bara för henne, utan för hela familjen. Genom sitt arbete som volontär på Barnhemmet, sin empati och handlingsförmåga visade hon lite vad vi går för, vi Norlingar.
Hon skaffade massor av nya vänner. Lärde sig Thailändska och lärde sig ta hand om sej själv som en vuxen. 1000 mil hemifrån. Sen kom hon hem och var en kompis, en extra vuxen och förälder i familjen.
I övrigt var det jävligt, båten sjönk och det kostar oss säkert minst en miljon. Försäkringen gällde inte just den dan eller var det månaden det stod i mikrobokstäver i det finstilta. Så visst var det ett skitår.
Utom att det verkligen tog fart för Tekla i friidrotten. Plötsligt hittade hon sin motor och blev en riktig idrottstjej. Du vet den där inre kraften, det där som gör att man tar skiten o smärtan och bryter igenom. Ont, javisst men nytt personligt rekord… varje tävling. En supertjej.
Fast i övrigt har det varit pest, hjärtats kondition har gått rakt ner i … graven. Ja, nej inte riktigt, men nästan. Hjärtinfarkt, operation, sämre, sämre sämre. Ett riktigt skitår helt enkelt, 2011.
Fast förstås, om man tänker på Vilda så har det varit fantastiskt. Hon bytte skola och blev helt plötsligt en ung dam. En kompis och nästan som en vuxen. Ur den fula ankungen har det växt en vacker svan och hon har givit oss Emil, vår nya pojke, vår nya familjemedlem. Läs hennes inlägg i bloggen och förstå vilken tjej hon är.
Men så kom det där med Cancern och gjorde allt till ett riktigt värstingsår, ett riktigt skitår helt enkelt. En käftsmäll ingen kan överleva, vare sej fysiskt eller mentalt. Det förstår ju vemsomhelst att det knäcker en familj.
Om det inte var för Lotta förstås. Människan som växer ur askan som Fågel Fenix, som står upp och visar sin styrka när det gäller men också får andra att växa. Barnen blir vardagshjältar långt utanför det man har rätt att förvänta sig. Deras inneboende trygghet och intelligens får blomma ut. Allt det Lotta har gjort genom alla år. Som kravställare, som Curlingmamma och som kompis står plötsligt i blom.
Pappa, dödsjuk till vardags och nu ska han dö också… det klarar vi!
Det är klart att det här är det värsta året i mitt liv. Har inte orkat jobba men på nåt sätt så består utgifterna och alla andra behov. Ett riktigt skitår faktiskt.
Fast inte om man tänker på allt man upptäckt. Familjens styrka, vänners fantastiska engagemang, alla kunskaper som kommer i dagen och all kärlek. Tänk att vi har det så när det behövs, nära och kära, vänner och sådana man inte riktigt vetat om att de bryr sig. Plötsligt blir man nån, nån som betyder nåt… ett skitår som 2011.
Tack för i år o Gott Nytt År alla kära.