>> Alla tidigare inlägg bor nu i Dagbok Arkiv 1

För inte så länge sedan skulle vi vara upprörda över en Läkare som skulle straffas för att hon, som svar på föräldrarnas böner, kanske förkortat lidandet för ett döende litet barn.

Nu driver media oss framför sig igen. Just nu ska vi vara upprörda över ett ambulansföretag som inte skickade någon Ambulans och ett Äldrevårdsföretag som uppenbarligen inte bedriver någon äldrevård.

Det tråkiga är att till sist hamnar det i knäet på en stackars sköterska som blir uthängd och får ta hela ansvaret. Man gör hela grejen till en enskild persons brist på empati eller bristande förmåga att sköta sitt jobb.

 På så sätt klarar sig systemet undan. Ändå kanske det är just systemet det är fel på, det kanske inte går att bedriva bra vård med vinstintresse, det kanske inte går att rationalisera personliga insatser och känsla för jobbet. Det som förr hette ”jag har ett kall”, dvs. jag VILL verkligen hjälpa andra människor. Med kropp o själ som insats och livet ut.

Hur ska man kunna göra det om instruktionen är: Skicka bara ambulans i yttersta nödfall eller Du ska hinna med 8 hembesök om dan.

Om instruktionerna istället var, Hjälp så mycket du kan och så mycket som behövs. Då skulle jobbet såklart bli mycket roligare, patienterna skulle få bättre vård… men det skulle inte bli någon vinst såklart. Och där sprack det!

2-0

I alla fall så fortsätter SöS att imponera, för visst ringde hon inom utlovad tid, Urologen och cancerspecialisten Elisabeth. Efter en ganska effektiv diskussion visste hon precis vad hon behöver göra och lovade att genast ta tag i allt. Fixa Operationstider och möjligheten att sätta samman ett team med backup som både klarar det primära och eventuella följder om hjärtat skulle säga ifrån.