På något sätt lägrar sig det stora lugnet. Dagens besök på Södersjukhuset var väldigt rutinmässigt. Ett möte med läkaren som bekräftade bara vad som redan sagts. Lotta hade nån fråga om en tänkt framtida PSA-kurva. En ny spruta sen tack och ajö!

Förmodligen följer vi samma mönster som alla familjer som får dramatiska besked. Man svetsas samman, hittar en gemensam nivå för rädslan, sen börjar man försvara sig, skratta och skämta.

Nu har vi kommit till ett stadium där cancern är vardag, rutin. Vi vet att det är tre veckor till operation, vi har nån slags förväntningar på vilka besked vi kommer att få, vi förutsätter att vi får fira både Jul och Nyår tillsammans.

Det är i det läget man släpper garden och plötsligt kommer den över en. Paniken, ångesten, rädslan. Jag hoppas Lotta skriver själv om hur hon har det. Det dagliga slitet i en familj som är vana att vara bortskämda och plötsligt försvinner 4 timmar till olika sjukdomsrelaterade måsten. Tyvärr försvinner inte andra saker under tiden, det är lika mycket vardagskrav som vanligt.

Till det kommer allas våra behov av att prata som gör att kvällarna blir sena.

Lotta är min hjältinna. Utan henne vore det omöjligt att orka. Hoppas vi inte sliter ut henne. Vår egen Askungen. Och hoppas den finns därborta, din fina balen på slottet.

Det är väl bara att det känns långt borta just nu.

Husromhelst:

Tack älskade Lotta för att du gör för mej

Tack underbara Lotta för allt du gör för våra barn

Tack fantastiska Lotta för att du får allt att fungera

Snälla, snälla Lotta, orka  för min skull, för vår skull, för din skull.

Bakom vardagen, bakom de korta tacken och bortglömda leendena finns en familj som älskar dej, som inte skulle klara en dag utan dej.