I morse blev jag väckt sådär otroligt tidigt. Det är ju min födelsedag bevars och i vår familj bjuder traditionen att alla samlas i jubilarens säng. Där blir det kramar, slick i munnen av en äcklig Zakke och presentutdelning. Och sång förstås, Ja må han leva uti hundrade år!

Det är som en uppenbarelse när dörren öppnas och Lotta står där tillsammans med tre blonda ungar, mina gudinnor. Det är nästan som om man redan var i himlen och det var änglakören som sjöng, speciellt andra versens  ”Av vad ska han leva?”… ”Av kärlek ska han leva uti hundrade år”

Som tur var gjorde verkligheten sig påmind med PRESENTER. Jag älskar presenter och redan i natt 00.01 provade jag ett par centiliter av den första, en flaska Macmyra från älskade svärmor. Mums, den ska jag inte bjuda på.

Det är så roligt med ungarna, det ligger så mycket eftertanke och kärlek i deras presenter. Alltifrån idé till att springa stan runt och leta. Och när de äntligen lyckats kan dom nästan inte bärga sig utan vill att man ska öppna direkt. Jag blev i alla fall supernöjd :-)

62 år, med passerat bäst före datum. Det är fascinerande att tänka på saker man aldrig mer ska göra. Saker man slutar med för alltid för att man växer ifrån dem helt enkelt eller inte orkar eller kan. Det börjar med mammas tutte, nångång sådär vid 1 års ålder fattade man inte poängen längre och gick över till flaskan. Intresset för tuttar kom väl tillbaka och intresset för flaskan… ja det sitter i. Tack igen för Mackmyran svärmor.

Att aldrig mer rida, att aldrig mer vindsurfa… det finns de som skulle sörja sig rödögda vid en sån insikt, för mej spelar de sakerna och många andra mindre roll. Förmodligen så anpassar vi förväntningarna efter förmågan. En som har rollator siktar inte på nytt rekord på 400 meter… eller jag kanske har fel, varför har dom annars broms på dom?  Spräng målsnöret i 180 och klappa i handbromsarna mormor!

Hur det än är, så även om allt fler saker tillhör historien så finns det fortfarande saker som får en att må bra. Själv må jag leva uti hundrade år.