>> Lotta har skrivit under Familjen skriver: Ingenting är längre som förut

Känner att jag ändå har fått vara med om en hel del spännande saker genom åren, Fastighetsboomen och kraschen på 80-talet, IT-boomen och kraschen runt millennieskiftet. Helt galna situationer båda två. En sak tyckte vi att vi lärde oss under krisåren och det var att ”Ta ett helvete i taget”.

När beskedet om cancern, och kanske speciellt aggressiviteten och utvecklingen, kom så fick det väldigt fokus såklart. Självklart fortsatte jag med min övriga medicinering mot enorma kolesterolvärden, mot kärlkramp, mot förmaksflimmer, mot risk för stroke, mot hjärtsvikt och mot diabetes.

I går kväll tog jag sockervärde för första gången på två veckor, slarvigt, men sant. Blodsockret låg på 17,8 mot normala 4-5 och acceptabla 6-7. Då slog det mej att hela mitt liv är kantat av såna galna siffror.

Kolesterolerna är 18-20 mot normala 2-3, jag är som en veritabel Fettfabrik. PSA-värdena är galna 171 mot normala 0-1 och risk vid 3-5. Att ha över 47 i skonummer lär man sej att leva med…

Min skatt

I mitten på åttitalet sålde jag ett bolag i fastighetsbranschen, som brukligt betalade jag skatt baserat på den tidens jättehöga 40 %. Så en dag kom det ett brev från Skattemyndigheten, i det låg ett inbetalningskort på 51 435 765:58. 51 Miljoner!!!

Då fanns det något som hette 2-årsregeln. Det betydde att om man ägt ett bolag i mindre än två år så skulle man ta upp 100% till beskattning och eftersom marginalskatten på den tiden var Socialdemokratiska 98% så skulle Skattemyndigheten ha alltihopa. Plus lite förseningsavgifter o räntor o annat så blev det 107 % skatt. Pomperipossaskatt som Astrid Lindgren kallade den.

Jag hade ägt dom i mer än två år men stuvat om ägandet inom gruppen och det använde Skattemyndigheten som grund och hänvisade till Generalklausulen och sa: Betala nu så tvistar vi sen. Tyvärr var det dom som bestämde villkoren.

Och jag som inte ens hade dom pengarna, dom var bundna i andra fastigheter som rasat som en sten i värde i den begynnande fastighetskrisen. Och så blev jag en av Sveriges största skattesmitare.

Hur gick det då…

Jo vi tvistade och jag vann de tre första målen om dryga 20 Miljoner. Sen slog fastighetskrisen till med full kraft och jag förlorade allt (... men hittade Lotta på firman <3 och allt underbart det ledde till ). Sen tog man bort 2-årsregeln och då tyckte man att man lika bra kunde ta bort skattekravet på mej också.

Än idag, 25 år efteråt tror många att jag sitter på en jättehög med skattepengar och inte sällan ber folk om råd att komma undan skatt. En överdriven blinkning med ena ögat och ”du som vet hur det går till”. Jo, jag tackar jag.

Kvar blev bara en lögnaktig artikel i en liten skittidning, där en sparkad anställd från ett av mina bolag hade en kompis. En medioker journalist som agerade ”nyttig idiot” och skrev det som kompisen ville. Det är ett agerande som är mycket, mycket vanligare än man tror. För olika typer av fördelar använder journalister sin mediala makt till att springa ärenden åt andra. Nyttiga idioter kallas dom, för till sist står dom där med rumpan bar o skäms. Om inte förr så inför sin Gud eller kanske sitt samvete när nattsömnen inte kommer.

Själv vill jag bara ha lite vanligare siffror.