>> Läs Lottas inlägg "Alla kan göran fel" under Familjen skriver
Lotta hade ställt klockan tidigt i morse. Fast besluten att åka till Södersjukhuset och reda ut varför jag var struken från operationslistan och snabbt får in mej där igen. När jag vaknade klockan 10 låg hon på soffan och sov. ”Det blir inget, risken är alldeles för stor”
Jo då, Lotta hade varit på Södersjukhusets Urologavdelning klockan 8 i morse. Fått tag på Kontaktsköterskan som hämtade Operatören. Av honom fick hon veta att de i går eftermiddag sammanställt all information och konstaterat att risken med operation var alldeles för stor. Hjärtat skulle inte klara av belastningen enligt Narkosläkaren.
Droppen blev material som kom in sent i går eftermiddag från den senaste Hjärtoperationen. Den gjordes av en influgen Amerikansk toppoperatör i Juni och jag fick en hjärtinfarkt under själva operationen. Vad brukar man säga… Operationen lyckades men patienten dog. Tack för det Dr Lombardi.
Och det är klart, det är en sak jag undrat mycket över själv. Hur ska den där gamla knarriga och rostiga pumpen efter elva operationer klara det här. Inte ens silvertejp hjälper ju längre. Det är klart att jag undrat, varit nervös och tänkt att det kan vara det sista jag gör. Den 28 december, Menlösa Barns dag 08.30 på Södersjukhuset. Idag.
Egentligen är jag inte särskilt förvånad att dom ställer in men varför ringde dom inte. Såklart ställde Lotta den frågan till Tommy, operatören. ”Vi ville inte att han skulle få meddelandet på fel sätt, vi hade tänkt att ni skulle komma nu på morgonen som planerat så vi kunde lämna beskedet direkt till er, under ett samtal”
Det står ju för tusan på pappret att man ska ringa o stämma av kvällen innan, så istället för att dom ringer och meddelar lugnt och med kloka argument hamnar jag hos en stackars sköterska som inte har en aning. ”Nä, jag vet inget, du är bara struken från listan”
Tur att det inte var till Gud jag ringde för att kolla hur länge jag skulle få leva och Sankte Per svarar… ”Nä, jag vet inget, du är bara struken från listan”.
Lite så känns det ändå, faktiskt. För att travestera: Att bli struken från listan är att dö en smula.
Nu försökte dom trösta Lotta ”Operationen hade ändå inte hjälpt” ”Hormonbehandlingen är minst lika bra” ”Man får ändå inte en andra chans mot resistensen”.
Man kan bara undra, varför bestämde vi då en operation. Varför har vi fått gå en månad helt i onödan och byggt upp nervositet, hopp, rädsla, förväntan.
Lotta ligger fortfarande på soffan. Hon somnade om direkt efter vårt samtal. Det fungerar ju gärna så när det släpper, hoppet. När förväntan byts till besvikelse, när sista chansen försvinner. Tröttheten tar över. Men Lotta är Lotta, hon reser sej på nio och tar kommandot igen. Lejonkvinnan.
Vi ska träffa läkarteamet i morgon, torsdag, klockan ett och vad ska dom säga annat än ”Risken är alldeles för stor”
… men, men Livet, ni vet Livet! Nej tyvärr risken är alldeles för stor.
Tänkte inte på det