Reasonable Safe... å Norlingarna entré i mitt liv

När jag läser det du skriver om lite vid sidan i ”Låt hjärtat va me’” så slås man av den kraft som kärlek kan ge i en person (i det fallet Lotta) att hantera en oerhört stressad situation. När jag spolats iland på Koh Kho Khao (fast då visste vi inte alls vad ön hette) i tsunamins andra våg med dottern och hittar sonen med en mamma som är blå och inte andas, så skapar man på något sätt ett lugn mitt i kaoset. Vattnet strömmade som en fulladdad jokk runt benen när det började stiga igen och helst hade jag velat ta ett barn i varje hand och ta mig upp ur vattnet ännu längre in mot land. Med en blå mamma gör man inte det, så jag konstruerade någon form av begrepp, reasonable safe, och kommenderade barnen upp på ett korrugerat plåttak en bit bort. Vad som än hände med mig och mormor så fick de inte gå ner i vattnet igen. Säkerhet i en sådan situation finns inte, jag hade noll aning om hur mycket vattnet skulle stiga igen eller hur länge jag skulle kunna hålla mammas andning igång. Vattnet steg och gick tillbaks med samma ursinniga styrka.

När det dök upp thailändare som kunde bära mamma upp ur vattnet så följde barnen och en kusin med upp på torr mark. Där stod en pick-up och väntade och jag fick än en gång välja, barnen var på land, vår guide, liksom min syster och den andra kusinen hade i alla fall överlevt om än de var kvar i vattnet. Jag fick än en gång lämna dem, de var reasonable safe där de stod men det gjorde ont, mycket ont i hjärtat. Vid en samlingsplats lastades jag och mamma av, hon var fortfarande vid liv, i djup chock och inte kontaktbar. En lång stund senare kom resten av min familj på ett lastbilsflak, de var uppe ur vattnet och vi skulle alla forslas upp på högre mark. Mamma dog kort därefter i mina armar på pick-upens flak medan vi åkte.

Via stapplande engelska hade vi fått skräckrapporter levererade via någons bilradio och vi hade insett att vi var lyckligt lottade trots allt där vi var. När vi till slut hittades av militärens helikoptrar på höjden där vi samlats så var mamma tvungen att tas därifrån med de svårast skadade innan mörker föll. Då kändes det som en märklig prioritering men hon var en säkerhetsrisk då hon redan börjat lukta i värmen och många satt med öppna sår där mitt i en grov upphuggning i regnskogen (tänk en slalombacke sommartid). Ingen fick lämna det upphuggna området, ingen gjorde det heller, det fanns djur i skogen som ingen ville lära känna, och i efterhand inser jag att dessa hade kunnat lockas fram av likdoften. Min syster och hennes man bad mig följa mamma så vi inte skulle tappa bort henne. Än en gång fick jag lämna barnen, men de var reasonable safe.

Allt jag sedan upplevde den där långa natten på ett sjukhus i en stad som jag inte kunde namnet på så upprepade jag för mig själv, de är reasonable safe, men mest av allt är jag så tacksam att ingen av dem behövde se eller höra det jag upplevde bland döda och skadade den natten. Centralhallen i provinssjukhuset i Takua Pa fick senare målas om, det gick inte att tvätta bort allt blod. Bilder från militärsjukhuset i Mash fladdrade förbi när jag la mig ner på marmorgolvet för att försöka vila en stund. Mamma var i templet Yan Yao, månen var full, runt mig var ljud och dofter jag aldrig glömmer, minnesbilder som etsats fast, men någonstans på en ö norrut fanns de mina – de var reasonable safe.

När vi sedan samlades igen så blev jag precis som Lotta, en lejonhona… det handlade om att rädda min systers ben (hon hade ett litet men djupt sticksår och svullnaden orsakade vävnadsdöd), hålla ihop oss och sedan så småningom få hem oss på samma plan. Det var i den röran, när vi evakuerats ner till Orchid som vi lärde känna familjen Norling. Vi fick kläder av vänliga människor på hotellet och Rolf slängde glass i poolen till barnen och deras kusiner. Lejonhonan fick lite respit innan nästa utmaning kom, att komma hem och sen att få hem mamma. Att överleva visade sig vara det enkla, att hitta tillbaks till livet och en vardag skulle bli en ännu större utmaning, men just där, de där två dagarna, så var jag lyckligt ovetande och reasonable safe.

Hej Rolf,

så var det dags......

Jag har inte riktigt trott på det där med Gud.....tycker mest religionen har förstört för en massa människor. Skuld, kriga om något som ingen ens vet om det finns....ja, du förstår vad jag menar.

Men...............

1968 (16 år gammal) lyckades jag "lura" mina föräldrar att jag förmodligen bara hade ätit något olämpligt, influensan hade slagit till etc. Hade dryga 40 graders feber och jäkligt ont i magen.....men gillade INTE sjukhus o doktorer, så här gällde det att bluffa vidare för att slippa transport till akuten

4 dagar senare - ambulans, dryga 42 graders feber och konstaterad brusten blindtarm.

(Har i vuxen ålder sett filmer på hur man tar ut alla tarmar och står och tvättar dom i hinkar med desinfektion - för att sedan stoppa tillbaks alla "metrarna").

Hur eller hur - man mår inget vidare när man vaknar upp....och man ser på föräldrar och läkaren att det är...."inge bra".

(Pappa o Mamma hade fått besked efter operationen att läget var "kritiskt" och att man först efter 24-48 timmar efter operation kunde ge en vettigare prognos hur kroppen klarade av det).

Där ligger man i "dimman" och vet att doktorn har gjort vad den kan, Mamma o Pappa kan inte göra ett skit, å själv kan man bara ..........be......

Helt plötsligt så tar man tag i "halmstrået".....det enda faktiskt som finns.

Du är därför med i kvällens (mycket sällsynta) aftonbön.....och jag "lovar" - lyssnar Gud så kommer jag att sälja in att vi behöver "den där" Rolf på planeten ett tag till - Heaven can wait!!!!

Tackar som frågar. Ingen punka på cyckeln, däremot på bilen för ett tag sedan. Åkte hem från Gbg en kväll och förstod att det inte svar som det skulle med bilen. Eftersom det inte finns reservdäck i nyua bilar så blev det bärgning till närmaste däckverkstad. Lågprofildäck är inte för bönder att köra omkring med på skumpiga skogsvägar. Så vinterdäcken åkte på och nästa säsong blir det byte till normala däck.
Fö är det ganska bra även om saknaden efter far gör sig påminnd då och då. Svårt att förstå att han är borta. Men så är det och det är bara att acceptera. Att få ha sin far tills man är pensionär får man vara tacksam för. Och jag har ju min mor kvar. Men henne är det tungt för. Svårt att bli ensam efter 70 år tillsammans och när man närmar sig 90. men hon kämpar på.
Jag har lite problem med min ena höft. behöver gå ner några kilo för att minska belastningen. Har börjat äta enl LCHF. Prövat det tidigare med gott resultat. Både vad gäller vikt och allmänt välbefinnande. Kolhydrater behövs men inte på det sätt och i den omfattning vi stoppar i oss dem. Kan rekommendera en bra sida, kostdoktorn.se, om du inte redan känner till den.
Förstår att det är andra saker som idag påverkar ert liv. Kan väl säga att det som händer er också påverkar mig.
Det är säkert sådant som du också hört från andra. Mer eftertänksam, att inte ta för givet och att värdera och ta ansvar för livet på ett annat sätt. Jag känner mig nog lite snällare. Men det kanske inte omgivningen håller med om.